En bekant skrev för några dagar sedan i ett Facebookinlägg apropå
”hälsningsdebatten” att: ”Det är självklart att respektera den kultur man
kommer till. Jag skulle aldrig av respekt för den religion som finns vägra att
ta av mig skorna, att inte visa knäna etc vid ett besök i deras kyrka”. Vidare ” Jag
är naturligtvis knäpp som tycker att kommer man till ett nytt land måste man
respektera de spelregler som finns där”.
Detta låter sig sägas och är väldigt svårt att säga emot,
men det kan i praktiken bli svårt att kunna respektera.
Jag har jobbat och varit på tillfälliga, kortare och länge
besök i många länder, delvis sammanfallande med t ex de länder i Mellanöstern
som skribenten ovan vistats i, men även t ex ett år i Frankrike och sedan några
år regelbundet i Spanien där vi bor ca halva året numera. En sak i kulturen här
– det torde vara lika i flertalet länder häromkring – det är hur man hanterar
sina djur. Nu avser jag inte i första hand på tjurfäktning. Det är ju en relativt
marginell företeelse, där tjurens lidande trots allt är tidsbegränsat. Tjurfäktningen
kan dock ses som ett symptom på hur man ser på djuren, dvs som oskäliga
varelser utan känsloliv. Gissningsvis är det även här religionen, Katolicismen,
som är bakgrunden. Det jag reagerar mest på är hur man sköter sina hundar (även
kattor behandlas ofta mycket illa). Det är mycket påtagligt för oss här. Det är
vanligt att ha en eller helst två hundar, gissningsvis som vakthundar, inlåsta
24 timmar per dygn på mycket små områden, här hos oss typiskt en altan på ca 20
m2. Där de sedan totalt uttråkade skäller hela dagarna, i synnerhet
vid passage av annan hund som för ovanlighets skull rastas, av passerande katt
eller brevbärare. På så sätt jagar grannars hundar upp varandra till dess det
blir en fullständig kakafoni över nejden.
Vi har en granne tre hus bort som jag sett rasta en av sina
två hundar en gång sedan 2011, när vi skaffade detta ställe! Hunden i fråga
är en stor hund, obestämbar ras, men med mankhöjd på ca 80 cm. Det borde få
massor med motion, men inte. Han har säkert rastat hunden någon fler gång under
dessa fem år, med vi har sammanlagt bott här ca ett och ett halvt år sedan 2011
och var det en vanlig företeelse så borde jag ha sett det fler än EN gång. Den
lille ettrige hunden de också har, har jag aldrig sett rastas
Mitt emot en av våra kvartersbarer, Oasis, finns en
labradorliknande hund, instängd på ca 3 m2 plus en trapp. Vi har
aldrig sett den få motion annan än att springa upp och ner för trappen. När
husse, en ensamstående man i 30-årsåldern, är hemma, är den tyst och gör allt
för att få hans uppmärksamhet (men ignoreras totalt), när husse försvinner,
skäller den konstant på allt och alla.
Det finns säkert värre exempel, både på djurhållning och på
kulturskillnader som man har svårt att förlika sig med, men som exempel på
praktiken duger detta.
