I julklapp fick jag i år bland annat boken ”Nöd och Död – Den ryska ockupationen i norr 1809” av KG Bergström. Det är en intressant men förfärande läsning. Jag är någorlunda historiskt bevandrad, t o m med 20 poäng i historia från universitetet, men jag var inte medveten om att ockupationen var så förfärlig. Här skall jag bara ta upp en aspekt som är aktuell med vår nuvarande farsot som bakgrund, nämligen den överdödlighet i sjukdom som kriget och den följande ockupationen medförde, inte bara bland soldaterna, men kanske främst bland civilbefolkningen.
Då jag just nu går igenom en gren av min släkt som var bosatt i Burträsk socken under perioden 1500 – 1800, så hade jag kyrkböckerna så att säga framme och kunde konstatera att 1809 var ett fruktansvärt år. Det är sida upp och sida ner med döda i ”rödfeber”. Hela familjer som raderas ut. Före 1809 är det 12 dödsfall per sida i död och begravningsboken, men under 1809 övergår man till att skriva in 24 på var sida samtidigt som antalet sidor per år blir 10 i stället för 4. 1807 dör ca 50 personer i socknen. 1809 är det 244 om jag räknat rätt.
Var några av förfäderna drabbade? Säkert flera, men samtidigt var det ju så att många, ja väldigt många som drabbades var barn och därmed kan det inte ha blivit några förfäder av dessa. Men, utan att söka länge kunde jag konstatera att ”Klock Ants[1]” farfar Jon Johansson, bonde på Bodbyn 6, f 1778 och hans son Johan Fredrik f 1807 dog i oktober respektive september i ”rödfeber[2]”. Johan Fredrik var således bror till ”Klock Ants” far, Erik Gustav Jonsson f 1808. ”Klock Ants” farmor, Sara Magdalena Nilsdotter, f 1785, blev således änka med två små barn vid 24 års ålder, förutom Erik Gustav en dotter, Anna Brita f 1805.
I husförhörslängden 1811 – 1816 återfinns den lilla familjen bland ”inhyses” i Bodbyn. Detta var således början på tre generationers, förutom Sara Magdalena, Erik Gustav och så småningom Johan Anton Lundberg, dvs ”Klock Ant”, liv som egendomslösa inhyses. Om Klock Ant har jag skrivit tidigare