Om lördagens händelser i Limhamn

Jag har svårt att bli upprörd över situationen i Limhamn, då en ung man blir påkörd av en polisbuss. Hur det är med Polisrytteriet kan jag inte bedöma, men situationen med bussen är ganska väldokumenterad och jag har sett scenen flera gånger. Den unge mannen har gott om tid att flytta på sig, men står kvar och låter sig påköras. Det är ju rätt dumt. Ett steg tillbaka och inget hade hänt, men jag får känslan av att han vill att det skall hända. Ger man sig in i leken, får man leken tåla, åtminstone inom rimliga gränser. Ingen blev som tur var allvarligt skadad.

När det sen gäller huruvida det var rätt att tillåta Svenskarnas parti att hålla sin manifestation så har jag svårigheter med t ex Jonas Sjöstedts argumentering. Jag har inga som helst sympatier med Svenskarnas parti. Att totalt vägra vissa riktningar (vad är Svenskarnas Parti?  Knappast ett parti i vanlig mening) att hålla tal eller manifestera sina åsikter är dock vanskligt, hur otrevliga de än är.  Kanske inte för en stalinist men för oss som bekänner oss till en liberal västerländsk demokrati. Det har sagts av klokare personer än mig: ”Jag har inget till övers för dina åsikter, men jag kan tänka mig att slåss (inte i bokstavlig mening dock) för din rätt att framföra dom”. Jag uppfattar att polisen gjorde det man kunde genom att förvägra Nazisterna att hålla sin manifestation där de ville, mer centralt och flyttade den till Limhamn. Så långt kan man gå, men där går nog gränsen, sen får gamla stalinister som Jonas Sjöstedt säga vad dom vill.