När den politiska retoriken flödar är det risk att det brister i logiken

Först å främst vill jag påpeka att Sverigedemokraterna inte är vågmästare. Dit torde det vara långt. Tungan på vågen, ja men vågmästare är enligt den definition jag känner ett regeringsparti (egentligen en regeringschef) som tar sig fram genom hoppande majoriteter. Man brukar använda exempel från C G Ekmans ministär från 1920-talet eller Ullstens regering i slutet på 1970-tallet. Båda liberaler f ö!

För det andra vill jag deklarera att jag varken gillar SD eller MP och att jag har mycket svårt att se att en situation skulle uppstå då jag t ex skulle rösta på SD och numera gäller det även MP.

När jag deklarerat detta vill jag samtidigt säga att demokratin förutsätter att alla partier behandlas någorlunda lika och att det gäller även de man ogillar. Löfvén säger i ena andetaget att den rödgröna regeringen och alliansen bör samarbeta så att SD hålls borta från allt inflytande. Föra att citera från morgonens P1: ”Det vore konstigt om inte vi med 87 procents stöd kunde komma överens så att vi inte ger SD inflytande” (jojo, det har man ju lyckats med sisådär så långt). I nästa andetag fördömer han SD och mellan raderna även alliansen för att man vill ha bort MP ur regeringen och kallar detta horribelt.  När den politiska retoriken får råda hamnar logiken på efterkälken.

När detta skrivs har SD ännu inte meddelat hur man gör och i denna diskussion om logik spelar det inte så stor roll. Under alla omständigheter måste nog Löfvén ta stöd från något eller några allianspartier. Då måste det finnas något att förhandla om och det måste antagligen innebära att ett antal av de frågor som förhandlats fram mellan S och MP måste stryka på foten. Klas Eklund nämner i en intervju i SvD att några rödgröna satsningar som riskerar att försvinna vid nya budgetförhandlingar är traineejobben, stopp för fas 3, höjning av arbetsgivaravgifter för unga och frågan om vinster i välfärden.

Löfvén torde inte vara omedveten om att hans favoriter till samarbetspartners ur alliansen, FP och C, riskerar att ta oerhört mycket stryk av sina väljare om man samarbetar med S (och ännu värre med MP) och därför måste han ha rejäla köttben att bjuda på. Dum är han väl inte. Därför torde en omedelbar start av förbifarten och en säkring av Bromma vara ett par bra symbolfrågor att börja med. Det torde under alla omständigheter inte vara lätt att få med C och/eller FP på samma saker som man kan bli överens om med MP och V. Här torde en situation med Löfvén som vågmästare vara den på sikt och utan nyval, enda lösningen.