Fasade vertikaler, alltid kompromisser!

Tidigare har jag ju skrivit en del och visat bilder på försök med fasade vertikaler. Det är ju mest ”trial and error” så långt, så därför beslöt jag att göra lite mer grundläggande studier och presentera här.

I detta första inlägg tänkte jag visa lite på problemen med direktiviteten i olika ”spacing” och att allt faktiskt inte är möjligt.

Den första bilden (från ARRL Antenna Handbook) visar hur det ser ut med två element matade i fas vid olika spacing (S). Det man kan se är att det ger förhållandevis lite att mata två element i fas om det är så nära som en kvarts våglängd, eller närmare. Det är inte förrän de är separerade med minst 3/8 våglängd, men helst ½ våglängd isär som det finns någon vinst. Samtidigt minskar vinsten när man matar elementen ”ur fas” om man ökar avståndet till ½ våglängder. 

Bild 2. "Spacing" är från vänster till höger 1/8, 1/4 respektive 3/8 våglängd. Skillnaden i fas anges i grader där t ex 90 grader motsvarar en kvartsvåglängd.

Optimalt för ”gain” är ¼ våglängder isär och 3/8 våglängder ut fas (4,9 dB). Optimalt för F/B är 1/8 våglängd spacing och 3/8 våglängder (135 grader) ur fas (som oxo ger 4,4 dB gain) eller ¼ våglängder spacing och en kvarts våglängd ur fas, vilket ger 3 dB gain. Det blir således alltid en kompromiss och man får ta det sämre med det goda.

För den som vill ha en färdig ”kompromisslösning kan ON4Uns bok (Low band DX-ing) rekommenderas, men på denna site (http://www.hamuniverse.com/n4jteverticalarray.html) finns  en beskrivning av en sådan lösning. Samma med lite mer men "roddigt" schema: http://www.moneysmith.com/W4NFR/40%20Meter%20Phased%20Verticals/40mpv.html
 På 70-talet tampades jag med ON4UN på 80 m DX. Han använde då inte fasade vertikaler men väl sin sloper array (se i ARRLs Antenna handbook, i min upplaga är det kap 8 sid 13, men det varierar mellan upplagorna).

I nästa avsnitt skall jag presentera några enkla alternativ, när man fasar två vertikaler. Det är inte bara direktivitet och gain utan även hur man skall kunna få samma ström i respektive element och hur man skall få en vettig matningsimpedans, dvs ett hyfsat SWR.