Återigen tar man från politiskt håll, läs S, upp försvarssamarbetet
med Finland som ett slags bättre alternativt till ett NATO-medlemskap. För mig
är detta obegripligt. När man argumenterar mot NATO-medlemskap hävdar man att
alliansfriheten gagnar Sverige bättre och skulle kunna hålla oss utanför en
konflikt i Europa. Fan tro det, men om nu möjligheten att hålla sig utanför är
den avgörande punkten, för samarbeta med NATO, så är en
allt närmare knytning mot Finland ologisk.
Utan att ha räknat kilometrarna, har
väl Finland en av de längsta, om inte den längsta gränsen mot Ryssland i
Europa. Risken för konflikt med grannen i öster är om inte just nu akut, så dock mycket påtaglig. Detta är man i Finland naturligtvis medveten om, mindre så i Sverige. Finlands försvar och säkerhetspolitik har alltid och kommer alltid att
färgas väldigt starkt av detta. Typexemplet var när man i stället för att köpa
JAS/Gripen från Sverige köpte F/A 18 från USA, ett jakt- och attackplan som kunde
flyga till Moskva OCH TILLBAKA, vilket inte Gripen kunde, DÅ, och som
egentligen är utvecklat för att baseras på hangarfartyg. Det har egenskaper som
inte Finland behöver, egentligen, men.... Så är det på punkt efter punkt. Finland har
behållit värnpliktssystemet, vilket inte vi gjort. Många försvarsmaterielprojekt
färgas av vad en potentiell konflikt med grannen i öster kräver. Bäst effekt
för minsta kostnad, kanske till ett pris som ingen vill tala om (läs historia!).
Kanske klokt ur Finlands synpunkt, men om vi i första hand är ute efter att ”hålla
oss undan” är det väl inte Finland vi skall luta oss mot, eller?
Jag har många finska vänner och argumenteringen ovan speglar
inte min personliga åsikt, Jag försöker bara föra ett logiskt resonemang
utifrån den politiska argumentationen. Min
åsikt den är att både Sverige och Finland bör söka medlemskap i NATO, NU!
Utan att ha siffror på det, så köper nog Sverige mer,
eller minst lika mycket, försvarsmateriel från Finland än vad Finland köper från Sverige, trots att Sverige
är en mycket större spelare inom försvarsindustrin. Sverige har i drygt 20 år
varit inriktade på internationella operationer och försökt anpassa utveckling, anskaffningar
och organisation efter detta. Detta håller på att ändras (tillbaka), men det
tar nog tid, medan Finland har sin gräns som huvudfokus och rättar sig efter
det.
I Sverige avskaffade vi först civilförsvaret, sen den allmänna
värnplikten. När det gäller civilförsvarets avskaffande undrar jag om
politikerna visste vad dom gjorde! Genom en bekant råkade jag i slutet på
90-talet träffa och prata med Maud Olofsson (vi är inte släkt). Vi pratade om
försvaret. Jag påpekade att vi snart inte har något försvar – nu är vi där –
men Maud genmälde att ”vi har ju satsat pengarna på civilförsvaret”. Tjosan, en
av Sveriges mest inflytelserika politiker var omedveten om att DE nyligen
beslutat att lägga ner detsamma. Devisen var rättningstjänst i krig skall vara
samma som räddningstjänst i fred, brandkåren helt enkelt.
När det gäller samarbete med Finland, så har jag lite
erfarenheter. En av dessa är att Finland alltid ser enbart till sina egna
intressen. Detta kan tyckas självklart, men vi i Sverige är mycket mer
samarbetsorienterade, så att samarbeta med Finland blir lätt ett tämligen
ensidigt samarbete.
Sverige har i drygt
20 år varit inriktade på internationella operationer och anpassat utveckling, anskaffningar
och organisation efter detta. Detta håller på att ändras, men det tar nog tid, medan
Finland har sin gräns som huvudfokus och rättar sig efter det. Självklart i och
för sig!
Jag har under åren varit perifert inblandad i några nordiska
utvecklingsprojekt inom försvarsområdet och de jag har överblick över har till
slut blivit helt på Finlands villkor. I ett fall hade Sverige och Norge ett
koncept som Finland (och Danmark) var helt ointresserade av. Men helt plötsligt
dyker tre representanter från Finland upp på ett möte och lyckas helt ändra
inriktningen till något annat. Då detta ”annat” låg helt utom mitt kompetens-
och intresseområde slutade jag följa vad som hände men detta är typiskt för att
Finland har fokus på sitt och kanske även en ihärdighet (sisu?) som gör att
deras vilja gäller i mycket högre grad än vad som motsvarar insatsen.
Om båda går med i NATO tror jag att detta kommer att
balanseras på ett bättre sätt. Jag tror inte så mycket på ett nordiskt
samarbete utanför NATO. Sverige har länge varit mycket aktiva i NATO och
Finland har ökat sin medverkan. De senaste 10 åren har jag suttit i en mindre ganska
obetydlig teknisk NATO panel, så även om jag har en viss insyn, är den från låg
och teknisk nivå, men plötsligt dök det upp en finsk dam på våra möten och hon
tog för sig mer och mer. Nu är jag ”Pansjo” och kan ägna mig åt att skriva om sådant
här, men min åsikt är att de två återstående länderna i norden bör gå med i
NATO. Det nordiska samarbetet skulle gagnas av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar