Bara en glimt av evigheten

För en dryg en vecka sedan träffade jag en bekant, Kjell Lidström, som jag inte sett på många år, ja inte sedan 1960-talet. Vi träffades då Skellefteå Radioamatörer ordnade en amatörradioloppis (19 augusti 2017) i tottohallen på Skelleftetravet. Kjell kom knappast ihåg mig, egentligen, jag var då i slutet på 1960-talet praktikant och han var en relativt ny elektronikingenjör på företaget Memoteknik. Nu är vi båda pensionärer och ägnar oss åt varsin hobby, jag radion och han astronomi.

Efter lite glada minnen stoppade Kjell en bok i näven på mig, ”Bara en glimt av Evigheten”, av just Kjell Lidström.

Nu har jag läst boken och jag ångrar en sak, varför bad jag inte om en dedikation? Boken är intressant och på förvånansvärt få sidor tar den upp verkligt stora frågor. Den kan ivrigt rekommenderas.

Boken har två delar, en inledande introducerande del om grundläggande astronomi, en andra del som är mer diskuterande och tar upp de stora framtidsfrågorna om klimatet och mänsklighetens chans att överleva på lite längre sikt, t ex den tid det tar för det ljus som nu lämnar Andromedagalaxen att nå hit till vårt solsystem.

Kjell verkar ha en inställning till den mer kortsiktiga klimatfrågan, den som är mycket på tapeten just nu, som till del liknar min. Därför bör jag kanske för de som inte läst tidigare inlägg här på bloggen klargöra den.

Koldioxid absorberar infrarött ljus och redan den svenske kemisten och fysikern Svante Arrhenius insåg vid förra sekelskiftet att eldandet av fossila bränslen skulle kunna teoretiskt öka den växthuseffekt som vi för övrigt vi är helt beroende av. Arrhenius var dock övertygad om att detta inte skulle bli något problem. Att förneka växthuseffekten är därför inte aktuellt. Däremot kan man vara lite skeptiskt till att faran är så stor som många vill påskina. Alla modeller som man tagit fram genom FNs klimatpanel har visat sig hittills vida överskatta effekten av den ökning av koldioxidhalten vi åstadkommit så långt. Möjligen är Kjells inställning mer vacklande än min, i början av andra delen verkar han vara mycket mer bekymrad för en ny istid, men i slutet av boken får man intrycket av att han ”tillhör de döda fiskarna de som följer strömmen”, han har en defaitistisk inställning till den ofrånkomliga nedisningen och oroas på kort sikt över en tillfällig uppvärmning. Jag återkommer i frågan längre ner i texten.

Boken är bra och kan rekommenderas. Dock har jag några synpunkter, invändningar och påpekanden. Ja, det finns t o m ett rent felaktigt påstående.

Precis som Kjell har jag ett intresse för astronomi, men mitt är drivet av mitt radiointresse och fokuseras i stor utsträckning till solen. Boken hade vunnit på att i den grundläggande delen beskriva mer av vad som händer på solen. Det hade kunnat ge avstamp till mer diskussion kring klimatfrågan, se nedan angående Svensmarks forskning.

När det gäller den andra delen, den intressantare delen. Har jag en fundering. OM det nu är så att klimatet på lång sikt helt styrs av de sk Milanković-cyklerna, då borde vi med god pression kunna förutse när nästa istid kommer. Detta ser man dock aldrig, inte här heller. Nästan i förbigående nämner författaren några andra underliggande orsaker. Dit hör dock inte El Niño! Milanković-cyklerna beskrivs som så avgörande att vi stackars människor inte kan göra något åt de kommande nedisningarna.

En vanlig missuppfattning när det gäller klimatfrågan är att ALLA väderparametrar kommer att bli mer extrema när koldioxidhalten ökar och temperaturen stiger. Den gropen faller även Kjell i. Det verkar vara någon slags ryggmärgsreaktion. Så är dock inte fallet. Vinden drivs av temperaturgradienten, dvs temperaturskillnaderna. Om och när vi får en temperaturökning kommer den enligt alla prognoser att bli störst vid polerna, dvs vid de kallaste områdena. Då detta innebär att temperaturskillnaderna minskar borde vinden minska, inte öka! Se även tidigare inlägg här på bloggen. Denna uppfattning stöds t ex av att antalet tornados i USA har minskat sedan 50-talet, att antalet svåra orkaner inte verkar öka, den vi just nu upplever, Harvey, är den första svåra på 10 år och har dessutom nedgraderats till ”tropical storm”. Även i Sverige har vinden minskat, det kan man se i SMHIs statistik, både vad gäller observationer på väderstationer och sk Geostrofiska vinddata. Geostrofiska vinddata är överskådligare och visar att såväl medelvinden som antalet svåra stormar minskar i Sverige under de senaste 75 till 115 åren. Inte mycket men dock observerbart.

Jag har redan nämnt El Niño. I dag verkar ingen veta om El Niño är hönan eller ägget. Dock kan man se att de högsta temperaturerna vi upplevt i modern tid, åtminstone sedan 1930-talet, dvs 1999 och 2016, båda inträffat under kraftig El Niño. Golfströmmen ligger nog oss närmare men har kanske mindre betydelse globalt. Golfströmmen nämns, men inte El Niño.

Något som de flesta som behandlar klimatfrågorna, glömmer, så även Kjell, är de positiva effekterna. I modern tid har jorden inte varit så grön som nu. Det underbara är att det gäller såväl i kalla områden, t ex Grönland, som i varma, t ex söder om och i södra Sahara. Detta beror dels på att koldioxidhalten ökad och att koldioxid är en begränsande resurs när det gäller växtligheten (man släpper ut koldioxid i växthus för att öka tillväxten, man pratar med sina blommor osv), dels på att vi kan se en begynnande monsun över delar av Afrika som inte haft monsun på tusentals år, sen det var riktigt varmt tidigare.

Om solen och dess aktivitet blivit beskriven mer i den första delen hade det varit naturligt att ta upp de teorier som Svensmark har publicerat. Det tror jag hade passat väldigt bra i den här boken. Eller hur Kjell! Det är liksom samma perspektiv.

En andra upplaga?